"vem vill satsa?..."
Dags för en ny krönika..
"Vem vill satsa?"
Satsningar och elitlag har alltid drivit fram unga talanger fast även förd fram de såkallade träningsprodukterna. Skillnaden på dessa två är ganska stor, då träningsprodukten kräver en mer medveten och motiverad personlighet än talangen, men på andra sidan innehar inte det där "magiska" och de "enkla svårigheter" som ofta präglar en talang.
Men talang eller ej, nästan alla spelare och alla lag frågar sig förr eller senare frågan; skall jag/vi satsa? Frågan kan ofta väckas av en ledare eller så ligger den redan i klubbens benmärg... Jag menar, börjar du spela i Sirius eller Storvreta utan ambitioner och träningsvilja så kommer du inte komma långt. Där förväntas det att du skall satsa!
Om man nu istället väljer du att spela i en breddförening så kommer denna frågan ofta lite senare, tex vid en satsning där man vill gå från att vara ett medellag till att bli ett topplag, eller från att vara ett topplag till att bli ett elitlag i åldersgruppen.
För mig, som är en total idrottsfåne, så var det naturligt att sätta sport först redan som ung. Fotboll, handboll, innebandy och hockey. Vi har inte alltid haft så mycket pengar i vår familj, men endå var det en självklarhet att jag skulle få utrustningen jag behövde, tom när jag började på hockey vid 14 års ålder så öppnade de plånboken och bläddra upp flera tusen.
Jag är uppfostrat på det här viset, för mig var det naturligt att prioritera idrott och träning. Jag har aldrig haft problem med att missa träning pga prov eller mycket läxor, och jag hade hyfsat bra betyg endå. Men det är den vanligaste ursäkten förutom sjukdom i mitt lag. Kan man inte diciplinera sig till att plugga i stället för att hänga med kompisarna för att inte missa träning, så kommer man nog aldrig att bli något stort inom idrotten...
Hur visar man att man vill satsa då? Är det bara ett beslut? Väl, alla beslut måste leda till handling för att det ska vara någon makt i beslutet. Och beslutar man sig för att man vill bli en duktig idrottare och atlet så måste man själv ta tag i sitt liv och göra det möjligt.
Som tränare ser man hur spelare som lovat satsa inte är "innebandyspelare" mer än 4 timmar i veckan, 3 timmar träning och en timme match. Man utvecklas inte mycket på 4 timmar på en vecka... Det jag menar är att man måste ju ha det som mer än tidsfördriv och trim, man måste ha det som ett intresse.
Exempel:
- Innebandyklubban borde alltid stå framme med en boll så du kan leka lite
- Har man inget att göra går man ut och joggar ett varv
- Matchfri helg och man tar med klubban till allianshallen, man ser en match och skjuter lite
- Pengarna du sparat till en dator räcker till en innebandyklubba och en lite billigare dator, så självklart blir det så
- Storvreta har hemmamatch och du tar med dig polaren ner till hovet för att lära av proffsen
- Träningen ställs in, men du åker till hallen i alla fall för att finputsa dragskottet lite
Det är så här proffsen skapas, så här man lyckas bli duktig, antingen man spelar i H5, P14 eller D1.
Lite kuriosa: Jag kommer fortfarande ihåg skol-DM när jag gick i 3an på gymnasiet. Vi hade oturen att komma i grupp med Cellsiusskolan som hade Joel Kanebjörk som kapten. Vi fölora 5-1 eller något sådant. Kanebjörk var en riktig lagspelare, han styrde laget och var väldigt vältränad redan då. Han spelade sin andra säsong i SSL och var nästan "Gud" bland grabbarna. Men vem är det jag kommer ihåg bäst? Vem var det som lekte med motståndarna och dominera totalt på plan? Roslagens och numera vår egen Hannes Huusko. Vilken spelare! Han sprang runt och hånade andra med sina färdigheter och sin klubbteknik. Det där magiska vi pratade om innan...
Hoppas han nu kommer igång ordentligt efter sjukan och visar på storheten som han har i sig!
By me / Crzay m
"Vem vill satsa?"
Satsningar och elitlag har alltid drivit fram unga talanger fast även förd fram de såkallade träningsprodukterna. Skillnaden på dessa två är ganska stor, då träningsprodukten kräver en mer medveten och motiverad personlighet än talangen, men på andra sidan innehar inte det där "magiska" och de "enkla svårigheter" som ofta präglar en talang.
Men talang eller ej, nästan alla spelare och alla lag frågar sig förr eller senare frågan; skall jag/vi satsa? Frågan kan ofta väckas av en ledare eller så ligger den redan i klubbens benmärg... Jag menar, börjar du spela i Sirius eller Storvreta utan ambitioner och träningsvilja så kommer du inte komma långt. Där förväntas det att du skall satsa!
Om man nu istället väljer du att spela i en breddförening så kommer denna frågan ofta lite senare, tex vid en satsning där man vill gå från att vara ett medellag till att bli ett topplag, eller från att vara ett topplag till att bli ett elitlag i åldersgruppen.
För mig, som är en total idrottsfåne, så var det naturligt att sätta sport först redan som ung. Fotboll, handboll, innebandy och hockey. Vi har inte alltid haft så mycket pengar i vår familj, men endå var det en självklarhet att jag skulle få utrustningen jag behövde, tom när jag började på hockey vid 14 års ålder så öppnade de plånboken och bläddra upp flera tusen.
Jag är uppfostrat på det här viset, för mig var det naturligt att prioritera idrott och träning. Jag har aldrig haft problem med att missa träning pga prov eller mycket läxor, och jag hade hyfsat bra betyg endå. Men det är den vanligaste ursäkten förutom sjukdom i mitt lag. Kan man inte diciplinera sig till att plugga i stället för att hänga med kompisarna för att inte missa träning, så kommer man nog aldrig att bli något stort inom idrotten...
Hur visar man att man vill satsa då? Är det bara ett beslut? Väl, alla beslut måste leda till handling för att det ska vara någon makt i beslutet. Och beslutar man sig för att man vill bli en duktig idrottare och atlet så måste man själv ta tag i sitt liv och göra det möjligt.
Som tränare ser man hur spelare som lovat satsa inte är "innebandyspelare" mer än 4 timmar i veckan, 3 timmar träning och en timme match. Man utvecklas inte mycket på 4 timmar på en vecka... Det jag menar är att man måste ju ha det som mer än tidsfördriv och trim, man måste ha det som ett intresse.
Exempel:
- Innebandyklubban borde alltid stå framme med en boll så du kan leka lite
- Har man inget att göra går man ut och joggar ett varv
- Matchfri helg och man tar med klubban till allianshallen, man ser en match och skjuter lite
- Pengarna du sparat till en dator räcker till en innebandyklubba och en lite billigare dator, så självklart blir det så
- Storvreta har hemmamatch och du tar med dig polaren ner till hovet för att lära av proffsen
- Träningen ställs in, men du åker till hallen i alla fall för att finputsa dragskottet lite
Det är så här proffsen skapas, så här man lyckas bli duktig, antingen man spelar i H5, P14 eller D1.
Lite kuriosa: Jag kommer fortfarande ihåg skol-DM när jag gick i 3an på gymnasiet. Vi hade oturen att komma i grupp med Cellsiusskolan som hade Joel Kanebjörk som kapten. Vi fölora 5-1 eller något sådant. Kanebjörk var en riktig lagspelare, han styrde laget och var väldigt vältränad redan då. Han spelade sin andra säsong i SSL och var nästan "Gud" bland grabbarna. Men vem är det jag kommer ihåg bäst? Vem var det som lekte med motståndarna och dominera totalt på plan? Roslagens och numera vår egen Hannes Huusko. Vilken spelare! Han sprang runt och hånade andra med sina färdigheter och sin klubbteknik. Det där magiska vi pratade om innan...
Hoppas han nu kommer igång ordentligt efter sjukan och visar på storheten som han har i sig!
By me / Crzay m
Kommentarer
Trackback