Don't forget miss Sarajevo
I väntan på bättre tider, sportsligt sätt, har jag åter snävat över en och annan gammal klassiker som få hjärtat att yla i en melakonisk harmonisk melodi. Inga gamla slagersånger eller klissiga glamlåtar här inte! Högtalarna talar till mig, smeker mitt hjärta sakta, men inte utan en viss fasthet. Vad som spelas? Tja, det är bla U2's fantastiska låtar "Miss Sarajevo" och "One Love" som försöker stilla smaken av en äcklig förlust som fortfarande inte smälts... Gårdagen var en fades, ett fall av enorma proportioner sätt med mina ögon. Jag hittade inte ord igår, det gör jag fortfarande inte. Förbannad. Den mer otämjade delen av mig vill bara slå sönder något, men hålls som vanligt tillbaka av en god portion av Mr.förnuft och Ms.förstånd.
Detta som kallas att vara vuxen, att vara kontrollerad. Känner mig som ett lejon vars tänder dras ut en för en och till slut finns det knappast något som påminner om den gammla stoltheten, den unga rebellen som vågade visa sitt sanna ansikte. Aggression och sinne blir nertryckt och intryckt tills det inte går att bli mer tryckt. Det ända som visas är en besviken min som för dett blotta ögat inte är mer än ett ljummet surande, men för det tränade öga ett fruktansvärt raseri, en våldsam ilska som driver inom mig. En storm som skulle få den mest erfarna skeppare darra i benen.
Miss Sarajevo talar till mig. Is there a time for keeping your distance. A time to turn your eyes away. Is there a time for keeping your head down. For getting on with your day...
Finns det tröst för förlust? Eller måste tiden bara göra sitt och dagarna gå så man tvingas vidare?
Jag vet inte, men en sak vet jag. Tänkte på det när jag var påväg hem från matchen igår. Det går inte att laga en förlust. Du kan heller inte köpa en ny. Du kan inte måla över den, reparera den. En förlust är en förlust, och aldrig kommer man kunna ändra på det, göra om det. Man kan få tillbaka sin ära, man kan resa sig och vinna. Men just den matchen, just det som förlorats där på plan kommer för alltid att vara förlorad.
Tror det är just detta som skapat mitt hat till förluster.
För jag HATAR att förlora...
Detta som kallas att vara vuxen, att vara kontrollerad. Känner mig som ett lejon vars tänder dras ut en för en och till slut finns det knappast något som påminner om den gammla stoltheten, den unga rebellen som vågade visa sitt sanna ansikte. Aggression och sinne blir nertryckt och intryckt tills det inte går att bli mer tryckt. Det ända som visas är en besviken min som för dett blotta ögat inte är mer än ett ljummet surande, men för det tränade öga ett fruktansvärt raseri, en våldsam ilska som driver inom mig. En storm som skulle få den mest erfarna skeppare darra i benen.
Miss Sarajevo talar till mig. Is there a time for keeping your distance. A time to turn your eyes away. Is there a time for keeping your head down. For getting on with your day...
Finns det tröst för förlust? Eller måste tiden bara göra sitt och dagarna gå så man tvingas vidare?
Jag vet inte, men en sak vet jag. Tänkte på det när jag var påväg hem från matchen igår. Det går inte att laga en förlust. Du kan heller inte köpa en ny. Du kan inte måla över den, reparera den. En förlust är en förlust, och aldrig kommer man kunna ändra på det, göra om det. Man kan få tillbaka sin ära, man kan resa sig och vinna. Men just den matchen, just det som förlorats där på plan kommer för alltid att vara förlorad.
Tror det är just detta som skapat mitt hat till förluster.
För jag HATAR att förlora...
Kommentarer
Trackback