Livin' The Dream

Utan tvekan. Fast bestämd. Säker.
Det har varit så ett tag nu. Ganska länge faktiskt.
Lagt ner alla andra tankar, och hittat friden vid den ena.
Beslutsam. Bara är så.

Jag snackar i koder, liksom vi ibland lever i koder.
Våra beslut är bara resultat av vilja och erfarenhet.
Jag vet. Det börjar närma sig.
Det blir guld.
Jag vet.

det går inte att förklara.
men tider kommer och tider går, och även om jorden snurrar, tycks en sak vara säkert;
livet är lite halvt kostigt...

stabiliteten är större nu.
växtverken börjat ge sig.
känslorna förlorar mer och mer territorium.
men vissa saker, vissa saker bara är. de bara finns.
de kommer nog alltid vara som de är.

ser framöver. finns ljus. hoppfullt ljus.
vi får se.
tror det blir en bra vecka.
sen är det lov.
vi får se......

Efter en orolig natt har jag äntligen börjat kvickna till. Bara en kopp kaffe till!
Vet inte vad som gick av mig, men kombinationen av att tänka sport och framtid ser verkligen ut till att vara mer än jag tål en söndag kväll.
Kanske det faktum att jag brukar avsky söndagen efter jag lämnat Carro och satt kursen hem.
Jag gick o la mig strax efter tolv. Men ack, inte det.
Innebandy och dess framtid i mitt liv och i LOIF.

Vart går vi härifrån? Vilka steg framåt är vi villiga att ta, och till vilken kostnad?
Tankarna har faktiskt varit där hela vintern. Eller kanske jag ska säga stört mig hela vintern?
Därför att det är så mycket bra på gång, men sommarn verkar ju aldrig komma!!!

Sommarn som vittnar om att en ny säsong åter igen har kommit och att den lilla håliga vita bollen ännu en gång får facinera våra liv. Det är det jag väntar på nu.
Och jag avskyr att vänta...

det är sånna här dagar som gör att bloggning kan bli segt.
man har ju inte alltid så mycket att berätta om.
jag har försökt ge den här bloggen flera olika ansikten för att liva upp den lite,
men det verkar inte funka.
fotbollsblogg, innebandyblogg, poesiblogg...
men det har aldrig orkats upprätthållas av nån orsak.
det kanske alltid kommer förbli min blogg, där jag bara skriver lite olika.
lite om världen. om hur jag ser den.

Händer saker hela tiden. Nya saker. Gamla saker. Upprepade saker.
Så sjukt mycket som händer, hela tiden.
Man ska åt höger, åt vänster. Som att man hela tiden jagar ett tåg.
Andas får man göra när man dör, det är liksom filosofin vi lever med.
Men fredag. Fredag kl 17. Då är det skönt att ba va.
Inga tankar, inga bekymmer. Inget.

Man tar ny luft inför helgen som börjar ca 19.30
Möten, innebandy och genemskap står åter för dörren.
Det är nästan skönt med måndagar numera.
Då vet man precis vad man ska göra.
Nu blir det valens kval innan man ännu en gång står där,
brevid sängen söndag kväll och undrar var helgen tog vägen...

.....

okej. jag erkänner. jag har på nåt sätt hamnat snätt.
jag menar, vart är jag liksom? och vart gick jag fel?
en lärares mardröm, lika respektlös som galen.

plötsligen skriker någon i korridoren. "magistern, magistern!".
det tar flera sekunder innan jag vänder mig om, och slutligen inser det är mig som det ropas på.
har gått från att vara elev till lärare. LÄRRRRARRREEE!!!
och jag som svor så innerligt och heligt att jag aldrig skulle bli en sådan.
men känslan av självförakt har ännu inte kommit...
undrar om någon hade trott detta?

Jag kan ju inte säga att jag är en "enkel" eller lättläst människa, till det tänker jag för mkt. Men samtidigt finns det något av en ärlighet som kan dyker fram. Helt extremt ibland. Är jag tråkad så visar jag det ofta väldigt tydigt. Är jag arg eller tjurig, så syns det ganska enkelt. Bryr mig inte om att gömma det...

Kom på det när jag satt och tråka mig genom ett seminarium idag. Visst, det hade sina ljusa stunder, men de va mkt korta. En rebell är vad jag är. En rebell utan det där vanliga, svenska skalet. Om jag tycker nåt, så tycker jag det och skiter i om andra tycke jag är galen eller trångsynt. Inte att jag är sådär "jag vet bäst", för det vet jag att jag inte gör. Men jag ba tycker frihet är viktigt, man ska inte försöka trycka in alla geom samma kvarn. Kommunismen är ju från helvete! Gud skapa alla lika, men med egen identitet, egna talanger och ett val. Kommunismen är anti-sportig, den är äcklig och som en kedja som binder fast oss. Sverige kallas i Norge för den sista kommuniststat. Ligger något i det. Här ska man inte tro man är nåt. Man ska inte göra ljud. Du ska helt enkelt sågas ifall du är utanför "normen". Ulleråker nästa liksom.

"Nej till Jantelagen för mig, men du ska inte tro du är nåt!" Blivit lite så.
Man blir ju påverkad av samhället och kulturen. Måste ju tillbaks.
Back to the rebel again!

Tiden går väldigt fort nu. Tycker veckorna bara löper ifrån mig. Nätterna är korta. Dagarna kortare. Skulle inte haft något emot att fylla på dygnet med ett par timmar. Men något positivt med när tiden går fort är ju att sommaren närmar sig snabbare! Nu kan jag komma ihåg sommarlivet. Grilla vid stranden. Volleyboll som avslutning på en lång dag. Springa runt halvnaken endast iförd shorts. Öland. Europakonferensen. Stekt banan med chocklad. Vi är värkligen där snart!

Besökte ms Dentist igår utan vidare resultat. Hade skött tandborstingen men det var mer än vad hon kunde säga om mi användning av tandtråd. Verdammt! Fick ett papper med översikt efteråt. Såg ju ut som om någon hade lekt "Battleships" i min käft. Skjutit med en hagelbössa. Nej fy asså. Tandtråd är ju min nya bästis, iaf om jag ska undvika tråkiga hål.

Det är så himla äckligt. Varför är pengar det viktigaste medlet vi har för att överleva, fysiskt sätt? Virre och jag brukar från tid till annan skämta om hur vi tillhör arbetarklassen. Den stora skara. Medelklassen. Vi som lever ett helt "normalt" liv. Varför kan man inte bara ärva en förmögenhet, vinna på lotto eller något liknande. Man skulle aldrig behöva tänka på räkningar, aldrig tveka på att bjuda på saker. Livet skulle bli lite enklare. Jag säger inte att alla problem skulle försvinna. Jag säger inte att man skulle bli lyckligare. Men man skulle ha ett åk mindra på sina axlar. Man skulle kunna prioritera sina barn, sin fru, sina nära och kära.

Livet är för kort för att sträva mot rikedom och pengar. Så jag kommer inte göra det. Det kommer om det kommer, men mest sannolikt kommer man att stanna här i arbetarklassens stora hörn. Inget fel med det. En arbetare är värd sin lön. Men nån sitter ju där, en lördag kväll, och får livet förändrad (inte nödvändigtvis förbättrad) genom 54 miljoner av den där äckliga valutan. Juste; pengar.

something hit my head. a thought from the sky. if you give it all, it will cost, you will bleed. but no one will ever be abel to blame you! 'cause you always gave it all. you never held back... and some day. some how, you will succeed. just call it; the breakaway

I väntan på bättre tider, sportsligt sätt, har jag åter snävat över en och annan gammal klassiker som få hjärtat att yla i en melakonisk harmonisk melodi. Inga gamla slagersånger eller klissiga glamlåtar här inte! Högtalarna talar till mig, smeker mitt hjärta sakta, men inte utan en viss fasthet. Vad som spelas? Tja, det är bla U2's fantastiska låtar "Miss Sarajevo" och "One Love" som försöker stilla smaken av en äcklig förlust som fortfarande inte smälts... Gårdagen var en fades, ett fall av enorma proportioner sätt med mina ögon. Jag hittade inte ord igår, det gör jag fortfarande inte. Förbannad. Den mer otämjade delen av mig vill bara slå sönder något, men hålls som vanligt tillbaka av en god portion av Mr.förnuft och Ms.förstånd.

Detta som kallas att vara vuxen, att vara kontrollerad. Känner mig som ett lejon vars tänder dras ut en för en och till slut finns det knappast något som påminner om den gammla stoltheten, den unga rebellen som vågade visa sitt sanna ansikte. Aggression och sinne blir nertryckt och intryckt tills det inte går att bli mer tryckt. Det ända som visas är en besviken min som för dett blotta ögat inte är mer än ett ljummet surande, men för det tränade öga ett fruktansvärt raseri, en våldsam ilska som driver inom mig. En storm som skulle få den mest erfarna skeppare darra i benen.

Miss Sarajevo talar till mig. Is there a time for keeping your distance. A time to turn your eyes away. Is there a time for keeping your head down. For getting on with your day...
Finns det tröst för förlust? Eller måste tiden bara göra sitt och dagarna gå så man tvingas vidare?
Jag vet inte, men en sak vet jag. Tänkte på det när jag var påväg hem från matchen igår. Det går inte att laga en förlust. Du kan heller inte köpa en ny. Du kan inte måla över den, reparera den. En förlust är en förlust, och aldrig kommer man kunna ändra på det, göra om det. Man kan få tillbaka sin ära, man kan resa sig och vinna. Men just den matchen, just det som förlorats där på plan kommer för alltid att vara förlorad.
Tror det är just detta som skapat mitt hat till förluster.

För jag HATAR att förlora...

Vem kan kräva att ändra lagen bara för att de själv ska få goder av det?
Vem ska kunna göra så att samhället får rätta sig efter dem
Vem är de svaga? Och vad är deras rättigheter?
Är det inte de starka som ska styra, eller är naturens lag satt ur spel?

Du kanske tror jag är emot andra minoriteter, men jag är inte emot människor
Jag är emot beteenden, egna livsregeler, och utförandet av dessa
Ska homofila få adoptera? Ska muslimska män få slå sina kvinnor?
Ska en pedofil få göra som han vill? Ska vi dumpa 1000 år av kristet livssyn?

Detta är alla frågor som vi idag i samhället brottas med
Homofilas rättigheter, pedofila likaså, månggifte, sharialag..
Dessa är bara några av de viktiga frågerna vi idag brottas med
OCH VARFÖR BROTTAS VI MED DEM???
Deta är saker som vi bara för 50 år sedan tyckte var kriminella...

Idag är detta saker som många vill ha inn i lagen..
Sänka sexuella lågåldern, tillåta muslimer vissa saker
Ge homofila äktenskapliga rättigheter, tillåta en mann att ha 2 fruar...
Centerpartiets ungdomsledare har redan talat för det sista..